punkmumrik.net

I går var jag varit till sjukhuset med äldste tösen. Bara en rutinkontroll på synen, men det tar sin lilla tid med undersökningar och ögondroppar som skall verka och ännu mer undersökningar. Sen får man leda henne innan verkan från ögondropparna klingat av. Det blir tydligen snygga regnbågsslöjor kring allt man tittar…undras om det innehåller LSD eller annan psykedelisk substans?

Hur som helst. När vi äntligen var klara, så tänkte jag hälsa på en fd arbetskollega som även hon slutade på vårt förra jobb. Men hon köpte och tog över en baguettebutik och har drivit den i snart ett år. Kul att det kan gå bra. Hon sa en lite lustig grej när hon såg mig. ‘Jag höll på att inte känna igen dig…du ser ju både glad och tillfreds ut…inte sliten och trött på allt som när du jobbade på högskolan…’ Jag sa inte så mycket om det, men frågade tösen om det verkligen stämde…och det gjorde det enligt henne också…där ser man…

Men det måste väl bero på att man nu arbetar med det bästa jobb jag någonsin haft…om man bortser från den helgen då jag var nån sorts ‘vakt’ på en wet t-shirt tävling…men det är ju ett jobb som verkligen har begränsade arbetstider…åtminstone i Sverige…

Dagens låt är I wanna be your dog med Iggy and The Stooges.

Jag var på ett litet uteställe ikväll och träffade ett par kompisar. Satt och snackade en stund medans folk droppade in och fyllde stället. Det var nåt med bilden som störde mig. Jag och kompisarna satt vid ett bord och snackade om veckan och om vi skulle hitta på nåt i morgon. Men det är nåt med bilden som stör mig. Det ligger där och gnager i bakhuvudet medans vi fortsätter att snacka, skratta och dricker kaffe…jag drack kaffe, kompisarna drack pilsner bägge två…men jag håller mig ett litet tag till.

Då slår det mig…alla tjejer ser exakt likadana ut…ok, jag har haft en rejäl hjärnskakning. Jag har brutit nacken och jag har jobbat jäkligt hårt den här veckan med alldeles för lite sömn. Så det skulle kunna vara nån form av hallucination…men det är det inte…alla tjejer ser exakt likadana ut. Jeans, en mörk överdel. Svart eller mörkbrunt hår i samma frisyr vad det ser ut som. Samt ett par klotrunda tonade solglasögon…Jag skulle inte kunnat skilja dem åt om de ställde sig upp framför mig…

När jag lagt märke till detta, så inser jag att alla killar ser i stort sett exakt likadana ut de också. Jeans, tvärrandig tröja och alldeles för mycket vax i håret…det var dessutom bara jag som stack ut…eftersom bägge kompisarna även de hade jeans och tvärrandiga t-shirts. Där satt jag med svarta jeans, svart t-shirt med elakt tryck och gråsprängt hår…fan…inte ens här passar man in…jag måste flytta hem till GBG snart innan jag blir tokig…för på Dubliners spelar det ingen roll hur folk ser ut efter några pilsner…

Dagens låt är Sick in the head med The Hatepinks.

Hur får man reda på om alla känslor är slut och antagligen aldrig någonsin mer kommer tillbaks? För det är inget som sjukvården kan mäta. Jag levde i ett förhållande i 13 år, varav de sista 6 åren var hemska. Enda anledningen att jag inte gav mig iväg var ‘för barnens skull’ som hon jämnt och ständigt var tvungen att nämna. Sanningen var ju att jag faktiskt flyttade ut under ett halvår, men föll för alla övertalningsförsök. Dels av henne, men även de hon ‘iscensatte’ med barnens hjälp. Det är svårt att motstå barnen. Så jag var dum nog att flytta tillbaks men allt var dött och efterhand så dog allt vad känslor hette. När jag sedan råkade komma på henne att vara otrogen, så dog även min sista tilltro till kvinnor över lag. Åtminstone verkar det så.

Då jag även blev bedragen i förhållandet innan, samt det innan det förhållandet och insåg att man blivit bedragen tre gånger på raken. Vad skall man tro? Kan man inte lita på att den man lever med faktiskt är trogen? Eller är det något jag gör fel? Det har under våren och sommaren faktiskt gått upp för mig att jag nog aldrig kommer att träffa någon för ett förhållande igen. Egentligen inte för att jag inte tror att jag kan lita på någon. Utan helt enkelt för att det finns inga känslor kvar. Visst kan jag känna åtrå och ren och skär kåthet…men jag känner inte kärlek längre…Men det skrämmer mig inte. Det gör mig inte ens orolig. Visst känner jag en tomhet. Men det är samma tomhet som jag känt i över 12 år. Men jag bryr mig inte längre. Om 9 år, när barnen är så pass gamla att de faktiskt måste ta hand om sig själva. Då sticker jag till Franska Polynesien, där stannar jag och lever enkelt och tar dagen som den kommer.

Ja…om man bortser från den kärlek jag känner till mina barn…men det är en helt annan typ av kärlek och den delen av mig har tydligen inte blivit skadad…

Dagens låt är Woman med Anti Nowhere League.