Här får det nu komma en liten rapport efter konserten i söndags. Det började med att vi alstade av minstingen hos deras mamma. Sen drog jag och jojo iväg med bussen till götet. Vi skulle hem till maddam först. Hon som är så snäll och söt lät oss sova över efter konserten. Så slapp vi ta in på hotell/vandrarhem. Som en liten gentjänst så bjöd jag på middag. Det var det minsta jag kunde göra. Hursom helst. Vi åt och pratade, sen skulle jag och jojo ge oss iväg till Trädgårn.
Vi hoppar på spårvagnen, en kvart senare står vi på Kungsportsplatsen för att gå de fåtal hundra metrarna till Trädgårn. Det hade redan kommit en massa folk, så det var t.o.m kö in. En härlig blandning av punkare, skinheads och ‘vanligt’ folk. Man kan väl säga att ingen som går på en punkkonsert är ‘vanlig’. Skönt att upptäcka att man kanske inte är äldst trots allt. Visst tillhör man de äldre, men man är med största sannolikhet inte äldst. Att jag sedan såg en annan pappa som var där med sin dotter gjorde mig lite glad och ännu gladare blev jag när jag såg hans mundering. Fotriktiga skor, chino, tröja och kavaj. Öronproppar hade han dessutom. Låt mig göra en vild gissning. Det var dottern som ville gå på konsert och pappa följde med som stöd? I vårt fall så var det både pappa och dotter som ville gå och inga öronpluggar här inte. Skall jag bli döv så skall det ske till musik…
De fanns där allihop. Killarna med mohikan, skinnjackor med egna handmålade intelligenta texter som ‘BLÄÄ!’ eller ‘BAJS!’. Jag säger då det, var för de allt ifrån? Sen har vi låtsaspunkarna. De med designerkläder som kostar mer än en månadslön för byxor, tröja, skor och alla lösa attribut som nitbälte, ringar till förbannelse och diverse kedjor. När jag levde och såg ut som en punkare handlade vi allt på överskottsbolaget, eller myrorna. Vi kunde få en skinnjacka för 20:-. Ett par byxor och en tröja för lika mycket. Kängor fick jag tag på ett par Dr. Maartens för en 50 lapp på myrornas. Sen fanns det de som både såg och verkade helt klart fel ute. När går man på en punkkonsert klädd som en av de där modeikonerna i kvällstidningarna? Jag bara undrar, jag dömmer inte. Sen alla dessa som gick omkring i jeans, vit t-shirt och extra breda hängslen och oftast en sån där tuffe Viktor keps.
Musiken! Först ut var Year long disaster som fått sin Europaturné slagen i spillror pga att deras egentliga turnépartner Turbonegro fick ställa in hela sin turné pga sjukdom. Dropkick Murphys lät dem hoppa med under en vecka eftersom de ändå redan var i Europa. Inte riktigt min typ av musik. Lite för mycket heavy metal för min smak. Men de var helt ok trots det. Efter dem så rensades och bytes scenen för nästa band. Deadly sins. Ett Bostonband även det. Startat av Stephanie Dougherty som turnerat med Dropkick sen 2002. Det var riktigt roligt att se henne dra ett större lass och få äga scenen mer än under låten dirty glass som hon är med i under normala omständigheter. jojo tyckte verkligen om dem. De var punkigare och hade betydligt mer energi än de som spelade före. Hon sa även att hon nu fått en till kvinnlig punkidol. Tidigare var det bara Brody Dalle, men nu även Stephanie Dougherty. Hon var jäkligt söt också.
Sen kom ’special guest’ Vilket var The Accidents från Örebro. Jag hade bara hört några låtar med dem tidigare så det skulle bli intressant. Man är inte bara kaxig som få. Man har dessutom en hel del humor när man äntrar scenen och direkt innan man ens börjat spela kläcker ur sig ‘hej, vi är the accidents från örebro och vi är nog det hårdaste ni någonsin hört’ Jag skrattade gott och gillade det som kom. Ren, pumpande energi flödade och det var helt grym stämning på golvet. Jojo hoppade, skrek och sjöng med de ord hon kunde. Sen var det dags. Det som alla väntat på. Dropkick Murphys äntrade scenen vid 22 och de öste på ur sin numera ganska stora repertoar. Publiken var stundtals helt vild. Efter några låtar så fick vi reda på att de skulle fira idag. Det var den första slutsålda konserten i Sverige, någonsin. Jojo var så lycklig att hon nästan grät när de öste på. Nu kunde hon ju de flesta texterna och hon sjöng med. Pappa som är en mogen och sansad människa stod naturligtvis bredvid, hoppandes och vrålande till låtar som tomorrows industry, workers song, dirty glass, wild rover och barroom hero. Det var roligt att se alla som var där sjunga med och hoppa omkring som små skållade tomtar. Under några låtar så var det ett enormt tryck.
Har man sett Dropkick Murphys så vet man ungefär vad som händer. Under låten kiss me i’m shitfaced så får alla tjejer i publiken som vill, komma upp på scenen. Det blir ganska trångt där uppe. Samma i slutet av konserten. När de körde extranumrerna barroom hero och citizen CIA. Då får alla komma upp på scenen. Och det ser ut som om alla var uppe också. Lite anarki och närhet till publiken får man ju faktiskt ha.
Vi gick ut i natten och skulle haffa en spårvagn åt rätt håll. Vid hållplatsen så kom verkligheten ikapp en uteliggare låg och halvsov i kuren. Det småregnade så det var förståeligt.
Dagens låt blir ett videoklipp från konserten på Trädgårn och Kiss me i’m shitfaced.