punkmumrik.net

Vi satt ett par stycken och pratade över en fika. Det var ett ganska uttömmande samtal om det mesta egentligen. Nu skulle man kunna tro att det bara var män kring denna diskussion, men så var inte fallet. En av sakerna som fastnade var ämnet. Vad vill egentligen kvinnor ha från en man? Det är egentligen inte nåt konstigt alls. De vill ha lite närhet, ömhet, omtänksamhet. Bli uppvaktade lite ibland, lite dominerade ibland. Och så det viktigaste. Han skall vara tankeläsare så att de slipper att förklara allt. Vilket i och för sig inte hindrar dem från att göra ändå, eftersom de flesta kvinnor älskar att höra sin egen röst.

När vi satt där och pratade, så kröp det fram en märklig sak. Och när jag kom att tänka på det, så har man ju alltid hört detta. Kvinnor älskar män i uniform.

jag – Jaha, kvinnor vill ha fascister?
kvinna 1 – Nej!
jag – Men fascister har ju uniform.
kvinna 2 – Men det har ju poliser också.
jag – Ja, jag sa ju att fascister har uniform.
kvinna 1 o 2 – DU VET VAD VI MENAR…
jag – Nej! Förklara…

Eftersom de inte kunde ge en bra förklaring mer än att det ‘är en känsla bara’ så lät jag dem komma undan för den här gången. Vi fortsatte att prata och skratta när vi kom in på ämnet om hur man träffar en partner. Idag så är det ju populärt att träffas över nätet, på ett eller annat sätt. Men fortfarande så möts folk på de gamla invanda sätten. Krogen är väl det ställe där de flesta har mött sin livspartner.

Vad är krogen för ett ställe att träffa nån på? Man träffar varann när man är så packad att man knappt kan hitta sin egen mun för att fylla på med mer alkohol. Man skulle inte komma på tanken att ens försöka köpa en lampa på fyllan. Men en partner går bra. Inte så konstigt att man ser alla dessa par som sitter och tittar uttråkat på varann och undrar ‘vem fan är det där?’. Och så ställer sig folk undrande till varför skillsmässostatistiken är så hög. Behöver vi verkligen ställa oss den frågan? Det är ju klockrent. Folk träffas när de är aspackade och sen tar det några år innan de upptäcker att de inte alls träffat på sin ’själsfrände’. Detta hölls det faktiskt med om. Till viss del åtminstone. I alla fall om man spetsade till det.

Dagens låt är I can see clearly now med Jimmy Cliff.

Så var årets värsta dag här! Visserligen så är den bättre än när jag själv var barn, men det har satt sina spår. Vi skall åka iväg till systeryster och tillbringa julen tillsammans med hennes familj och hennes makes familj. Plus två bröder till. Eller ja, den ena är brorsa, men den andre är egentligen systerson. Men växte upp mer eller mindre som en lillebror till oss. Men tack och lov, så åker vi hem redan idag. Så jag behöver inte ens fundera på om jag skall ta en pilsner eller så till maten.

Barnen fick sina klappar här redan på morgonen. Det blir ju ett gäng till senare och jag insåg inte meningen med att släpa dit klappar som jag sedan skulle släpa hem igen. Dessutom så fick de genast användning för två av klapparna. Nu tittar de på Scooby Doo…och genast så vaknar nåt i bakhuvudet…gjorde man inte det själv på julaftons morgon när man var riktigt liten? Ja, ja…nu skall jag ut med hunden och sen en caffe latte…och sedan bär det iväg…

Dagens låt är Too late to turn back now med Don Carlos.

Så har det slutligen skett…jag tror det knappt själv, men det har bevisligen skett enligt min lillasyster. Jag har tydligen gått och blivit ‘hemtam’ som hon uttryckte det. Det som föranledde denna, i mina ögon, grova smädelse. Var det faktum att jag nu inköpt en styck bakmaskin. Jag vet! Åtskilliga år efter att den var årets julklapp. Men vem bryr sig. Jag har alltid klarat av att baka gott bröd utan någon maskin. Men så drabbades jag av glutenintolerans. Och ju mer jag läser i olika kokböcker och bakböcker med inriktning på glutenfri tillagning. Så nämner en den ena än den andra fördelen med en bakmaskin när man skall baka glutenfritt. Så efter lite funderingar och överläggningar med mig själv, så inhöstade jag en sådan igår. Eller ja, min syster köpte den och jag får den i morgon när vi tillbringar julen tillsammans.

Jag tittade på några maskiner tidigare i höstas, men jag tyckte nog att 1000:- var aningens för mycket. Och då hon sa att de sålde ut likadana maskiner som hon själv har en av på ett ställe där hon bor, för 400:- så frågade hon om jag var intresserad? Tja, för den summan kan jag vara villig att testa och se om det är nåt att ha. Eller om jag fortfarande skall köra den tuffa manliga stilen och smutsa ner mig och halva köket med mjöl. Nu skall det nämnas att förr när jag bakade, så blev inte hela köket mjölat när jag bakade. Men med glutenfritt mjöl så är det en annan sak. Ni har alla säkert haft era upplevelser med maizena majsstärkelse, eller potatismjöl. När man skall ha i lite grann i sås, soppa eller gryta och bara skakar lite lätt på förpackningen. Hur det till synes utan anledning bara exploderar med en kaskad av mjöl som bara vrålar ut och fyller hela köket med ett vitt hemskt damm. Ett damm som inte går att få bort då det tränger in överallt. Man hittar det flera dagar senare på ställen man vet att man städat tidigare. Ibland flera veckor senare när de byggt försvarsställning och genomför regelrätta gerillaräder ut över diskbänkar och golv.

Nej, nu skall jag inte klaga. Får se om det kan bli nåt bra med den här nya styggelsen som kommer hem i morgon. Vem vet, det kanske blir familjens bästa köksmaskin? Fast jag har svårt att tro att den skulle kunna bräda sodastreamern…som skall få en ny kolsyrepatron i morgon.

Dagens låt är Dedicated to all woman med Yellowman.

Söndagen den 22:e December 2002. Då gick min största hjälte ur tiden. En av få som haft någon påverkan på mitt sätt att vara och se på omvärlden, som jag inte träffat. När jag tänker efter, så kan jag bara komma på tre till. Eller nej förresten, en av dem har jag träffat på senare år. Men åter till söndagen den 22:e December 2002. Det var då som Joe Strummer dog hemma av ett medfött hjärtfel som ingen ens visste om.

Två av mina hjältar ‘dog’ inom bara ett par dagar det året. Den 17:e december fick min pappa sin dom på operationsbordet på Östra sjukhuset. Cancern i bukspottskörteln hade vuxit ihop med kroppspulsådern och det gick inte att ta bort den utan att döda honom. Redan då visste vi att han i bästa fall hade 5-6 månader kvar. Här kan man fråga sig vilket som egentligen är bästa fall. Att ha ett långsamt, segdraget slut. Eller ett snabbt som visserligen lämnar en del avsked ogjorda, men ingen behöver plågas av obeskrivliga smärtor. Man kan väl lugnt säga att beskedet om Joe Strummers död inte betydde så mycket just när det kom. Jag hade ju betydligt närmre sorgebesked att bearbeta.

Men idag så tänker jag nog lite extra på Joe, lyssnar på lite musik av honom och tar det lite lugnt. Att vi tar det lugnt idag kan även passa bra då vi alla tre, eller fyra om jag skall räkna in en nysande hund, har lyckats bli sjuka. Alla tre har svullna halsar och snuva. Två av oss har dessutom feber. Ja, ja…det får bli en lugn dag hemma och krya på sig.

Dagens låt blir Redemption song med Joe Strummer & The Mescaleros.

En delrapport inför den stundande julen…och ja…ni vet vad jag anser om julen…men godis tycker jag om…

Så efter att de små kottarna har slutat skolan i morgon, vilket sker lite tidigare än vanligt, så skall vi handla lite. Dels ett par klappar som barnen skall få ge varann. Men även en del för godistillverkning. Det som står på listan att tillverka är följande:

Chokladkola
Vaniljfudge
Knäck
Chokladdoppade mandelkulor
Ischoklad
Struvor

Det enda jag är intresserad av är…ehhh…nog alltihop…men man får försöka lägga band på sig. Vi kommer att äta det mesta under lördagen och söndagen. På söndag skall vi ju ha den tradiotionsenliga titten på ‘Trolltyg i tomteskogen’ och det är startskottet på barnens jul.

Barnen har förresten varit fullt sysselsatta med att raka sina hår här under kvällen. De har suttit med nån sorts tång och plattat till sina fina lockar. Jag slutar aldrig att förvånas över tjejer, oavsett ålder. Har de rakt hår så skall det krullas till på ett eller annat sätt. Har de lockigt hår så skall det rakas till…jag fattar inte riktigt…varför inte ha det som man fått det?

Jag föreslog en mohikan, men trots att äldste tösen övervägde, så vågade hon inte riktigt. Inte för att hon är rädd att visa upp sig sån. Utan mer med omtanke om deras mamma. Hon inser och jag kan nog bara hålla med. Att deras mamma skulle få hjärtsnörp och aldrig repa sig efter ett sånt slag. Men jag tycker att det är dags för henne att vakna upp ur koman och inse att barnen inte är 6-7 år längre. De har en egen vilja och de vill inte se ’söta’ eller ‘bedårande’ ut längre. Säg till en, snart 14 årig, självständig punktjej att hon ser bedårande ut. Så lär du få äta pudding eller annat lättsmält medans käken läker.

Nu ligger yngste tösen och sover tillsammans med hunden. De snarkar ikapp. Äldste tösen tittar på star wars och sörplar te, samt läser ur en tidning, ‘Modern arkeologi’. Ingen veckorevybrutta den där inte…

Dagens låt är We all are one med Jimmy Cliff.

Märkligt hur det blir ibland. Jag tog mig en löprunda nu på morgonen. Ut i skogen klockan 7 på morgonen. Det är visserligen ganska mörkt och bara en liten del av den sträcka jag brukar ta är elljusbelyst. Men jag slängde på mig kläder, skor och en ivrig hund i koppel.

Går de knappa 500 meterna till slingan och börjar så smått att jogga i beckmörkret. Sakta börjar ögonen vänja sig och snart ser jag rätt skapligt. Efter ett par kilometer så tycker jag mig se nåt lite större som rör sig på stigen framför. Hinner tänka katt, när jag ser att det är betydligt större än en katt. Räv dyker upp i skallen på mig när hunden får sig ett tokspel och drar iväg allt vad han orkar mot den här. Vilket övertygar mig om en av tre saker. Räv, grävling eller löptik…

Nu var det inget av det. Utan en stackars frusen, fuktig terrieraktig sak. Den blev väldigt glad över att se mig och Bruno. Då jag klappat och låtit hundarna hälsa på varann en stund började fundera över var husse eller matte befann sig. Fanns det ingen sån i närheten? Jag beslöt att skifta över kopplet från min hund till den andre. Jag vet att jag sett och mött den tidigare, men vem fan är ägare? Inte en susning och inget kunde jag läsa på halsbandet där i mörkret. Så på med kopplet på den upphittade hunden så fick min lille pansartax ströva fritt en stund. Han är trots allt riktigt lydig.

Vi fortsatte löprundan tillsammans med den nya deltagaren, som till en början mest verkade smått chockad över att behöva springa. När jag efter ytterliggare några kilometer närmade jag mig bebodda delar och då stöter jag på en äldre man som ropar och visslar. Jag styr mina steg ditåt eftersom även jag kan lägga ihop två och två och få summan fem…

Det visade sig mycket riktigt att det var hans hund. Han var ute med den vid niotiden igår kväll när den tydligen fick nosat upp nåt kul och bara försvann. han letade till strax efter midnatt och hade varit igång strax efter fem igen på morgonen. Och nu var han upphittad och återbördad. Han var lite förvånad över att hunden hade låtit sig närmas så lätt. För den var vanligtvis väldigt avvaktande mot främlingar och även andra hundar, speciellt andra hanar. Men vad fan, han hade varit ensam ute i stora mörka skogen hela natten. Massor av kallt, fuktigt och kolsvart omkring sig hela natten. Klart han blir överlycklig över första bästa mänskliga kontakt. Gubben ville ge mig en massa pengar. Men vad fan, jag gjorde ju inget. Jag samlade bara upp en hund.

Slutet gott allting gott. Jag fick dessutom sprungit nästan 1 mil nu på morgonen. Det första efteråt så kändes det riktigt bra, men nu efter att ha duschat och satt mig ner här. Så undrar jag om jag ens kommer att orka göra frukost…det gör ont…

Dagens låt är 400 years med Bob Marley and the Wailers.

Så har man gjort som nästan alla gör i dessa dagar…julhandlat. Det tog 20 minuter och jag blev inte stressad en endaste gång. Jag hann dessutom att få i mig två espresso under tiden. Japp…satt framför datorn och handlade. Praktiskt och enkelt. Inget pillande på saker som jag ändå inte är intresserad av att köpa. Inte en massa otrevliga och stressande människor som jag behöver bli förbannad på. Bara jag, hunden och lite musik i bakgrunden. Tänk om man kunde firat julen på samma sätt…

Nu skall jag naturligtvis inte skriva vad jag köpt, eftersom fel ögon så gärna läser här och kan få reda på saker som de inte behöver veta förrän den 24:e. Men jag tror att de blir riktigt nöjda…

Själv lär jag inte få nåt av någon. Men å andra sidan så förväntar jag mig inget heller. Det enda jag vet att jag ‘får’ är ett årskort på gymet från barnen. Fast det är ju jag själv som betalar så det kanske inte riktigt räknas? Men skit samma. Huvudsaken är ju att barnen känner att de får ge mig nåt åtminstone.

Idag så gör jag ett litet trendbrott i dagens låt. Det blir reggae och ska året ut. Så dagens låt är Get up stand up med Peter Tosh.

Är du ett barn av 40-, 50-, 60- eller 70-talet?

Hur har du lyckats överleva?

Begrunda följande…

1. Bilarna var inte utrustade med säkerhetsbälte, nackstöd eller krockkuddar!

2. I baksätet hade man roligt och ingenting var farligt.

3. Spjälsängar var färggranna och målade med antingen blyrika färger eller andra giftiga lackfärger eller åtminståne lackade med suspekta färger.

4. Det fanns inga barnsäkra lås i eluttag, bildörrar, medicinflaskor eller i de kemiska hemrengörings medlen.

5. Man kunde t.o.m. köra moppe utan hjälm!

6. Man drack direkt från trädgårdsslangen, samt andra konstiga källor, inte från några sterila PET flaskor…

7. Man byggde “Hoppcyklar” och de som hade lyckan att bo längs efter en gata uppe på en kulle, fick prova slå fartrekord och kanske i mitten av kullen upptäcka att man hade sparat för mycket på bromsen. Men efter ett par olyckor lyckades man lära sig att lösa även detta problem!

8. Man fick leka ute tills det blev mörkt… Det fanns inga mobiler… Och ingen visste var man höll hus…

9. Skolan gick bara till halva dagen. Ätandet var även fixat.

10. Vi hade sår… Brutna ben, då och då… Brutna tänder, men aldrig, aldrig tog man någon till rätta – även om det fanns lite bråk i lekandet. Ingen var skyldig, endast vi själva.

11. Vi kunde äta sötsaker och smörgåsar, dricka riktiga sockerdrickor och vi hade inga viktproblem
– eftersom vi var alltid ute och lekte och vi var väldigt aktiva…

12. Vi kunde dela vår dricka med 4 eller 5 kompisar… dricka ur samma flaska eller senare samma ölbägare, utan att någon skulle dö pga det.

13. Vi hade inga Playstation, Nintendo, X-Box eller andra tvspel, 99 Kabelkanaler, Videobandspelare, Dolby Surround, mobiler, datorer eller Chatrooms eller e-bay på nätet…bara vänner!

14. Vi kunde hälsa på hos kompisar gående eller med cykel även om de bodde någon km bort…genom att bara knacka på dörren eller ibland inte ens det utan man bara klev in och hämtade ut kompisarna för att leka.

15. Ja, ute, oavsett väder! Utan vakter! Hur kunde det vara möjligt? Vi spelade fotboll i ett mål och om någon inte kom med i ett lag den gången, så inte fick man psykiska men för det och inte blev det världens undergång.

16. Vissa skolkompisar var inte lika duktiga som andra, och när man var tvungen att gå om en klass, då fick man helt enkelt repetera…Ingen blev skickad till psykolog eller psykiatriker pga det. Ingen hade dyslexi, koncentrationssvårigheter eller var hyperaktiv, läsåret bara repeterades och alla fick sin chans.

17. Vi hade frihet, fritid, motgångar, medgångar och något att göra…och vi lärde oss hantera allt detta.

Frågan är bara: Hur har vi kunnat vara i livet så här länge?

De säger säkerligen att våra liv var långtråkiga och att vi hade inget att göra…Men fan, vi var lyckliga! Eller hur?

Dagens låt är Whats the matter with parents today med NoFX.

En fiktiv historia som lånat en del detaljer från min verklighet.

Äntligen! Hela familjen samlad. Ja, hela släkten faktiskt. Vi går omkring, minglar och pratar om vad som hänt sen förra julen. Glöggen sparas det minsann inte på. Men det är ju bara jul en gång om året. Det ordnas och donas i köksregionerna. Se där, Rolf verkar ha blivit lite slirig av glöggen. Han kan behöva det, med en sån ragata till fru han har. Ärligt talat så är han inte så värst trevlig han heller. Så jag gissar att de förtjänar varandra. Sen så har vi ju Lisa. Som tror att hon är nån sorts expert på allt. Har alltid ett svar på allt. Oavsett om det är rätt eller fel. Ger sig gör hon inte heller och blir verkligen tvärilsk om man försöker rätta henne, eller säga emot.

Oskar, den enda människa jag känner som inte gjort ett skapandes grand under ett helt liv. Låt gå för att han bara är 35 år. Men de flesta har faktiskt jobbat ett tag då och en hel del har även påbörjat en familj. Men han har inte ens fullföljt någon utbildning. Morfar Pelle som är politiskt aktiv. Han skall jämnt snöa in på diskussioner kring den förda politiken. Han blir dessutom lätt hetsig när han fått lite grann innanför västen. Mormor Gun är lite av en skvallertant. Man får passa sig för vad man säger och gör i hennes närhet. Annika, som har med sig sin sambo Jessica, eller ja, de hade ingått partnerskap nu. Det är lite sjukt, de vill ha barn tillsammans. De får väl göra som alla andra. Skaffa en riktig karl som kan ge dem ett då. Det är bara för att det är inne att vara homosexuell. De är ju trevliga, men man vet inte riktigt vad man skall göra av händerna när man dansar med dem och dessutom, vem av dem är ‘mannen’?

Carina och Malin, som är fullt upptagna med maten är perfekta fruar. De ser till att hemmet är rent och prydligt. Att det hela tiden finns rena kläder och att maten är klar när man kommer hem. Så skall det ju bara vara. Carina jobbar på det lokala dagiset och Malin är undersköterska på vårdcentralen. Så de har ju inga svårigheter med att hinna med. Fast idag ser det lite extra hektiskt ut. Det blev lite problem eftersom vi skulle ha både skinka och kalkon på bordet i år. Skinkan är väl i det närmsta klar, men kalkonen ligger lite efter. Så det märks, speciellt på Carina att det är lite spänt och nervöst. Men det löser sig. Det brukar det väl göra?

Barnen springer omkring och leker. Klämmer på paketen under granen och verkligen spända av förväntan inför klappöppningen. Sen sitter tonåriga Linnea och äter godis och är allmänt uttråkad vad det ser ut. Det är väl så i den åldern antar jag? Nu ropar Rolf att kalle anka strax börjar. Vad kul, det är startskottet på julfirandet här. Först kalle, sen mat och efter det klapparna. Alla barnen kommer springande. Malin, min frun, frågar om inte jag kan hjälpa till, eftersom det skall vara klart om en timme, när kalle slutar. Självklart svarar jag och frågar vad jag kan hjälpa till med? Jag kunde till att börja med, duka. Får naturligtvis fråga om hur många jag skall duka till och var allt porslin står. Jag är väl ändå lite ovan i köket. Efter en stunds trilskande och trängande. Vi är nu 4 vuxna personer i köket. Det och 3 barn som far omkring som små vilda illrar kring benen. Där skall man ta sig fram till skåpen med porslinet och glasen.

Ett av barnen krockar med mig och jag höll på att tappa stapeln med tallrikar. Jag ryter till och får genast uppmärksamhet. Kanske lite väl stark reaktion säger Carina och jag ber henne att vänligast hålla sina åsikter för sig själv, för jag är inte intresserad av dem. Malin rycker till och undrar om jag inte fått lite för mycket glögg. Det var ett jävla tjat om glöggen. Jag dricker fan i mig hur mycket jävla glögg jag vill. Ingen skall lägga sig i det. Diskussionen drar till sig fler av deltagarna. Oskar tycker att vi skall ta och slappna av och ta det lugnt. Inget blir ju bättre av att bråka. Jag ger honom en kylig blick och säger att lugnt, ja det vet ju han allt om. Din jävla slashas. Du har inte gjort annat än tagit det lugnt i hela ditt jävla miserabla liv. Nu börjar nästan alla gadda ihop sig mot mig. Vad är det för jävla sätt? Jag ber vänligt men bestämt att lebborna skall hålla käften när en man talar. De blir helt paffa av det. Jag älskar att trycka till dem, speciellt den där jävla Annika som kan vara en sån uppblåst kossa ibland. Lisa tycker att jag nu gått för långt och kräver att jag skall be om ursäkt för det jag sagt och dem jag sårat. Jag ber henne att dra åt helvete. Hon svarar med att slå mot mig. Ha, hon slår mot mig. Denna lilla 45 kilos kropp mot mina dryga 100. Jag svarar med att drämma in en smäll mitt i ansiktet på henne. Hon slocknar direkt. Malin kastar sig över mig och jag blir tvungen att sätta henne på plats också. Rolf och Oskar försöker brotta ner mig, men ett knä mellan benen på Oskar och ett finger i ögat på Rolf sätter dem ur spel. Det sticker till i ryggen och jag vänder mig om.

Malin står där och stirrar förskräckt på mig. Det skriks från barn och vuxna om vartannat. Jag hör inte riktigt vad de säger. Ett sånt jäkla oväsen tänker jag och går ner på ett knä. Malin har slagit upp sin ena hand för munnen. Nån skriker, ring 112. Allt det här bråket har gjort mig svettig. Jag är dyblöt på ryggen. Jag stirrar lite frågande på Malin, som håller en kniv i handen. Det verkar droppa nåt mörkt från den. Rakt ner på golvet också. Jag försöker säga att hon sölar ner på golvet, men det kommer inga ord ur munnen. Det kommer blod i stället. Vad fan! Högg hon mig med kniven? Det är det sista jag kommer ihåg innan ljuset slocknar.

Alla påstår att de är för mänskliga rättigheter. Speciellt om det ger en massa kuliga rättigheter åt dem själva. Ni vet sånt som att få stå först i kön till macdonken. Eller att få skena förbi allihopa i systembolagets kö och passera ‘GÅ’ utan att ens behöva betala. Ok, alla utom jag då. Jag är inte för mänskliga rättigheter. Den enda mänskliga rättighet som jag är för och ni skulle bara ana hur för jag är just denna rättighet. Det är den rättigheten att alla skall lyda mig blint. Varför är det så få som tycker att det är en helt ok rättighet?

Jag ser inga demonstrationståg för den. Inga hungerstreker för att tvinga fram denna rättighet. Inte ens en insändare i lokalblaskan. Och ändå så är det en av de rättigheter som ingår i det mänskliga basbehovet. Ni vet det där med syre, sol, föda, kopulera och att lyda mumrik blint helt utan ifrågasättande. Det är ju faktiskt så att man kan kombinera dessa basbehov. Jag ligger gärna ute under solen och andas, käkar har sex…och jag bestämmer med vem… Jag ser inga problem med detta. Det är ju perfekt…

Mennähädå…i stället så sitter folk och ruttnar framför paciferingsapparaterna till såna vidrigheter som idol, dansnåntingmedenmassaföredettingar. Och det skulle väl inte varit så illa om det inte varit för att de blivit lurade att tro att det är bra…

Vad hände egentligen med den där mänskliga rättigheten om att mumrik skall bestämma allt? Ju mer jag lär mig om människor…desto mer avskyr jag dem…näe…den enda del av mänskligheten som jag tycker om och hyser varma känslor för är gaisare. Dessa arma satar har verkligen fått känna på den totala smärta som bara ett riktigt älskat fotbollslag har att erbjuda sina anhängare…

Dagens låt är Det räcker nu med Ohlson har semester production.