if empty…insert brain…
Posted in kul on October 31st, 2007 by mumrikJa, man väljer då sina dagar med omsorg. Tänkte lufta både mig och mina cykeltalanger på en längre tur idag. Och då jag har en mountainbike måste jag ju hålla mig till icke asfalterade vägar. och vi har nåt som heter soteleden alldeles utanför dörren som är en vandringsled som delvis tillhör bohusleden. Det är ju knappast så många som fotvandrar här i dessa trakter just nu. Det var det inte heller.
Satte mig på cykeln och trampade iväg. Det var väl lite av en besvikelse till en början. Ganska mycket grusade och spånade stigar. Inte riktigt nån utnaming. Ok, det gick både uppför och utför så man fick arbeta ordentligt med både ben och armar. Sen hände det nånting med omgivningen. För samtidigt som vädret skiftade från soligt och blå himmel, till molnigt och svart himmel. Då försvann samtidigt de fina stigarna som jag svurit lite besviket över en stund. Och ersattes med stenar, trädrötter och stockar som låg i vägen. Nu började det likna nåt.
Då kommer jag fram till en liten backe. Den är inte lång, men den gick ner över en berghäll. Efter att ha valt mellan alternativen att kliva av och gå nerför backen och att cykla nerför samma backe. Tog jag beslutet efter ungefär en tiondels sekund att cykla nerför. Jag rullar sakta nerför mot ett krön. Då ser jag att, oj där fanns det en trappa att ta sig nerför…den hade jag inte missat om jag gått nerför backen…vilket jag inte gjort. Jag tar mig därför nerför den sista delen av branten ner till fortsättningen av leden genom att låta cykeln handlöst falla de 4-5 metrarna ner medans jag förtvivlat greppar efter en gren på ett närliggande träd. Jag får visserligen tag i grenen och den dämpar förvisso mitt fall. Vad jag inte riktigt hade med i planerigen…(vilken planering kan man fråga sig?)…var den gren som satt ett par meter längre ner och som definitivt dämpade mitt fall.
Vad den däremot inte dämpade var den kraft som hårt och skoningslöst, och med nästan lyckat resultat, försökte trycka upp mina kulor i munnen. För er som läser detta och är av manligt kön, så tror jag att det är lätt att föreställa sig hur det kändes där jag låg i skogssnåren kippande efter en anda som inte fanns att finna. Eftersom jag skriver detta, så måste jag tillslut ha fått luft någonstans ifrån. Jag satt där i några minuter för att hämta mig, det kan t.o.m ha varit en halvtimme eller så. Kollar in cykeln som inte fått en skråma. Känner att det kanske var lika bra att vända hemåt trots allt. Linkar uppför trappan och klipphällen och trampar igång efter några tag sätter jag mig ner på sadeln och det gör så ont att jag får en röd slöja framför ögonen och välter omkull.
Nu är jag förbannad och svär som en borstbindare, varför svär borstbindare särskilt mycket? Börjar i stället att gå hemåt. Det tar nästan två timmar hem och under tiden började det regna och det var jag inte riktigt klädd för. Så idag har det inte varit en bra dag och jag har ont på mer än ett ställe. Skrubbsår på händer, armar, ben och höft. Jag tror att jag skall stanna hemma i morgon. Ligga stilla i sängen och lyssna på en ljudbok. Ingen pappersbok, för då skulle jag väl bara skära mig på sidorna…
Dagens låt är Born stubborn med Sepultura.