punkmumrik.net

Jaha, då var det roliga slut alltså. Enligt en större undersökning så mer än fördubblas risken för att få magcancer när man dricker öl. Nu tänker kanske en del att, hur kan man få cancer av nåt som är naturligt? Till er vill jag bara säga, uran är också naturligt.

Ja, då var det slut med pilsner framför TV:n. Slut på att ta en pilsner efter jobbet ute på puben. Slut på Guinness, Samuel Smiths, Boddingtons, Cragganmore…nej förresten, det är ju whisky, så den är inte farlig…ännu.

Positivt besked lämnades förvisso för oss hardcore beerlovers…morötter halverar risken för magcancer. Det kommer serveras en hel del morotsjuice på pubarna framöver.

Dagens låt är Søren autonom med Red Warszawa.

Sweet home Chicago. Hamnade i en svår bluessvacka under några år pga denna låt. Det var väl egentligen Blues brothers fel. Hade visserligen sett filmen flera år tidigare, men inte riktigt fastnat för musiken. Mer att det var en kul film. När jag sedan återsåg filmen på video så kändes musiken helt plötsligt rätt. Efter att ha letat ett tag, minns att detta var innan Internet ens var etablerat för privatpersoner, så det blev skivkataloger och sökningar på bibliotek och kunniga bluesälskare. Tack vare en arbetskamrat som var en älskare av blues, som jag varken innan eller efter ens mött maken till, hittade jag rätt. Robert Johnson. The king of delta blues. Hade skrivit den här låten och då var jag ju tvungen att höra mer från denna gubbe. 27 år blev han bara och 29 låtar spelade han in åt eftervärlden, men såna låtar det var. Sweet home Chicago lockar fortfarande fram bluesdemonen inom mig och är den mest betydelsefulla blueslåten för mig. Eftersom den fick mig att upptäcka en helt ny musikgenre som jag nog inte skulle upptäckt annars.

Dagens låt är Kind hearted woman blues med Robert Johnson.

Run like hell. Upptäckte Pink Floyd ganska så sent i mitt liv. Visst kände man till dem. Man hade ju hört talas om dem. The Wall och allt vad skivorna hette. Men för mig så var de dinosaurier. Otidsenliga monsterödlor som lika gärna kunde vara utdöda. Men så hamnade jag på en fest. Otippat eller? Eftersom jag var påverkad bortom flyttbarhetens gräns. Dvs…jag kunde inte ens gå. Så satt jag still och väntade på att benen skulle bära, eller jag somna. Vilket som nu skulle komma först och rädda mig, mina öron och mentala hälsa. Ju mer klockan hade skenat iväg, desto mer proggmusik strömmade från stereon och jag ville bara dö…då kom min räddning. Storebror till han som hade festen kom hem och tog över stereon. Genast så åkte Afzelius och Wiehe bort och fram kom Pink Floyd. Jävlar tänkte jag…från ett helvete till ett annat. Det var det ena plågsamma gitarrsolot efter det andra och gnällig sång. Och då, precis när jag trodde att min hjärna skulle implodera och sluta fungera, då hörde jag den…Run like hell…med en volym som hotade att spränga rutor och trumhinnor hos oss som var där. Med en bas som kändes som om den slet i varenda nerv i kroppen. Det var ju så här Pink Floyd skulle avlyssnas. Grymt hög volym och en sjuhelvetes basgång. Efteråt har jag faktiskt sett Pink Floyd tre gånger live. Bl.a. 1995 på Ullevi…vilket var senaste gången.

Dagens låt är Free speech for the dumb med Discharge.

Idag så har det tjatats en massa kring det senaste fishingförsöket mot Nordeas kunder. Detta är nåt som tydligen bara drabbar Nordea som bank. Eftersom det inte är det första försöket, så börjar man ju undra. Hur i helskotta ser deras säkerhet ut? Visst kan man skylla på dumma och lättlurade kunder som lämnar ut sina uppgifter så att lurendrejarna kan länsa deras konton. Jag har ju inte Nordea själv, så jag vet faktiskt inte vad för sorts säkerhet de har för inloggning. Jag har ju…nu skall vi se vad min bank heter den här veckan…swedbank var det tydligen. Där har vi en koddosa som ser ut som en liten miniräknare där man trycker in siffror som genererar en inloggningskod som gäller under nån minut. Inte otroligt säkert, men betydligt bättre för att motverka såna här lurendrejerier. Det lär inte vara sista gången som Nordea drabbas, så länge som deras sk säkerhet verkar lämna en hel del övrigt att önska.

Sen måste jag säga att Hollywood är vidrigt i sin människosyn. Inget nytt egentligen, men det har återigen aktualiserats med nån TV grej som strax skall börja, som heter Ugly Betty. Då kom jag på det som jag så ofta tänkt när man sett en del amerikanska filmer. Ta en tjej. Ge henne en något otidsenlig frisyr, gärna lite tantig. Sätt på henne glasögon och inget smink. Krydda gärna med en tandställning om tjejen är i tonåren. Så har du en ful tjej. Enligt normerna som Hollywood går efter, så är den tjejen så ful att alla vänder sig om för att slippa se henne ungefär. Nu brukar dessa filmer avslutas med att denna tjej får en modern och snygg frisyr, lite smink och kontaktlinser och vips…så är hon nåt av det vackraste som går på denna jord. Varför tittar man på sån här skit? Jag får skylla på mina stackars vilseledda barn…även om det var en krystad ursäkt…så är den mer eller mindre sann. För jag skulle aldrig se en sån film utan dem. Och jag kan inte gärna förbjuda mina barn att se dessa filmer heller…så jag får väl stå ut ett tag till, innan de själva genomskådat denna vidriga människosyn. Konstigt nog så görs det inga filmer om fula killar som mot slutet blir snygga och stiliga hunks…

Dagens låt är A streetkid named desire med Bad Religion.

Ge fan i mig. När jag första gången får höra Attentat, så var det som om nån slagit mig med en slägga. Det var nån som drog med mig till en fritidsgård där det första jag får höra när jag kommer in, är denna låt. Den tömde mig totalt på allt. Detta var det ärligaste och närmsta jag hört någonsin. Den kröp innanför huden på mig och jag bara skulle ha reda på vilka det var. Sen följde det en period där man letade och jagade skivor med Attentat, vilket i sökandet gav mig ännu fler grupper att lyssna på, som spelade på ungefär samma sätt. Men just denna låten satte sig fast och sitter där fortfarande.

Dagens låt är Tro hopp och stålar med Bruset.

Idag så är det fredag. En alldeles vanlig fredag till råga på allt. Varken den 13:e eller nåt annat suspekt med denna dag. Så vad gör man då? Jo, man går till Clas Olsson och köper en hårklippningsmaskin. Kan tänka mig att det är flera med mig som ondgör sig över de höga klippkostnaderna som man får dras med när man har barn.

Tänkte alltså spara in på frisörskontot. Helt ok när det gäller mitt eget hår, eftersom jag är så försiktig i vanliga fall och låter mina två små töser klippa mig. Så spelar det nog knappast nån roll om de använder en slö hushållssax, morakniv eller den hårklippningsmaskin som jag idag skall införskaffa.

Det som är det svåra med det här, är väl att försöka övertyga barnen om att jag skall få klippa deras långa hår med denna maskin. Fast jag tror nog att de blir väldigt tillmötesgående i denna fråga. Eller ja…det kanske låter enklare än vad det kommer att bli. Får köpa en i mellanprisklass, i fall det skulle vara så att man någon morgon vaknar och maskinen är borta eller krossad under nåt tungt som fallit på den under natten. Så som en hammare eller slägga exempelvis. Man vet ju inte, dessa attiraljer har ju en tendens att trilla ner från alla omöjliga platser. Man behöver inte ens äga en sån tingest. De kan trilla ner och förstöra det mesta ändå.

Förresten så har Uddevalla numera blivit ett fritidspularens mecka…åtminstone för de som är bosatta i och kring Uddevalla. Här finns numera Biltema, JULA, Teknikmagasinet och Clas Olsson, som öppnade en butik igår. Den invigningen var nog nåt i hästväg. Jag och kollegan gick ner för att se hur stor butiken var och om det var nåt att ha. Massor med folk var det minsann. Men jag skall nog mest minnas det där rockbandet som spelade gammeltjosan på utsidan. Fyra eller fem, det var svårt att räkna dem, landskapsdräktsklädda herrar. Två av dem hade dessutom rock, därav rockband.

Det såg livsfarligt ut. Ett stort antal gamlingar stod i en stor klunga och gungade med till musiken och såg hotfulla ut. Det såg ut som om de skulle bryta ut i excesser som dans och möjlig frisång. Det var knappt att jag och kollegan kom förbi och vi kollade noga att våra plånböcker och mobiler var kvar efter passeringen. Man vet ju aldrig med dessa gamlingar.

Iron maiden. Tro det eller ej, men jag hörde den låten på ‘Rakt över disk med Clabbe’ Att den gubben skulle spela lite NWOBHM där var rätt otippat. Köpte efter lite detektivarbete EP:n The Soundhouse tapes där denna låt finns med. Detta tidiga Iron maiden var betydligt råare och kraftfullare än senare upplagor. Inget ont i de senare konstellationerna, men nog fan var det råare när Paul Di’Anno sjöng. Han var verkligen ingen sångare i Bruce Dickinsons klass, men ett härligt riv i rösten hade han. Inspelningen här är lite mer rå än den versionen som finns på albumet Iron Maiden. Den här versionen har ett mycket långsammare tempo och låter som om den sackar efter ibland. Men det visar bara på den råa kraft och energi som Iron Maiden hade i början av sin karriär. Och tro mig, det är ett äkta ex av skivan jag har.

Dagens låt är Halloween med Misfits.

God of thunder. Med skivan Destroyer, som blev mitt första KISS album, upptäckte jag nya musikaliska marker. Spelade sönder skivan på bara nåt år. Låtar som God of thunder, Detroit rock city och Shout it out loud var så härliga att bara släppa loss till. Jag upptäckte ett nytt fenomen för mig, headbanging. Egentligen hade man väl gjort det innan också, men då visste man inte att det skulle heta headbanging. Köpte på mig ett gäng KISS plattor under några år, innan jag bara slutade. Dels för att de blev jävligt mjäkiga i sin musik, men mest för att jag upptäckte ny och för mig och min smak, betydligt häftigare saker.

Dagens låt är I Am Going To Hell For This One med NoFX.

Razamanaz. Fick två skivor med Nazareth när jag var 7 år. Skivorna hette Razamanaz och Loud’n'Proud och var mina absolut första egna skivor. Eftersom detta var min första medvetna kontakt med lite hårdare rockmusik kände jag att detta var helt rätt. När man idag hör folk nämna Nazareth, så tänker alla i första hand på låten Love hurts. Det gör inte jag, utan låten Razamanaz. Jag har bara dessa skivor med Nazareth och jag tycker att det räcker. Bägge skivorna är rätt kompletta och i stort sett alla låtarna på bägge skivorna är bra. Fast det inte riktigt är min musikstil längre, men om jag nångång slänger på en av dem på stereon, så lockar de fortfarande fram en del härliga känslor hos mig. Just 1973 måste Nazareth ha haft ett bra år. Bägge skivorna kom ut då och de har, i mitt tycke inte gjort nåt i samma klass varken innan eller efteråt.

Dagens låt är Do what you want med Bad Religion.

Underbara uppblåsbara Barbara. Låten i sig har kanske inte betytt så mycket för mig eller mitt liv. Mer än att jag döptes just efter Robert Broberg. Men samtidigt så är det ett av mina första minnen av musik. Jag är mer eller mindre uppfödd med robban och fick med eller mot min vilja lyssna mycket på honom under mina 7 första år. Sen har jag lyssnat en del på honom ändå genom åren, men den upplåsbara barbaran är faktiskt det som satt sig djupast. Man kan säkert skriva en massa strunt om och kring herr Broberg, men en sak måste man ge honom godkänt på och det är ordlekar. Ingen kan väl som han böja, vrida och vända på ord så att de verkligen får en att haja till.

Dagens låt är nåt så udda och obskyrt som Can she excuse my wrongs med Sting från hans nya platta med luta som enda instrument och 1500-tals musik.